måndag 5 oktober 2009

Minnesmärke över stupade arbetare


Jag läste Aino Trosells blogg, Platsen konsten marken, och drabbades av en ordbävning. Barndomsårens mysterier väckte minnena till livs och fingrarna ville åter dansa på tangentbordet...

När jag ibland vandrar i minnenas katakomber, till synes utan må
l, kommer jag fram till den mörkaste och tyngsta dörren. Helt utan viljans styrka glider dörren upp och osynliga händer drar in mig till det förflutnas oförmultnade bilder. Magasinsbyggnadens faluröda timmervägg genomborrad av de vitas glödande kulor och de rödas röda blod i marken under. Målande bilder av svunna förluster projiceras i näthinnans dolda duk och de arkebuserade blir åter levande. Jag lutar huvudet mot väggen och kysser hålen. Framför de klappade de röda hjärtan i kapp med de vita bödlarnas. Fötterna transporterar mig till gömstället, ett par kilometer rakt in i skogen. Där hade det vita hjärtat gömt det röda.

Under årens början var det inte många som visste. Prästen ville inte ta ord i sin mun, inte heller lärarna och de vitas arvingar ville inte veta. De gamla röda som hade fångats i sin övertygelse visade mig vägen. Det saknades vägskyltar – vägen hade etsats med offrens blod i de röda hjärtana som ledde mig genom den vildvuxna skogen.

Jag lägger mig på den trampade ytan framför den lilla stenpyramiden och hör hur de arkebuserade ropar och kräver att vi inte skall glömma. Jag skall aldrig glömma och jag är 10 år.




Platsen jag beskriver och avbildar ligger ca 20 km från Lahti och två kilometer från Hollola kyrka. Minnesmärket restes av de lokala arbetarrörelserna 1948 och platsen besöktes under flera år endast av de lite mer rödaktiga – andra ville inte veta av den, det fanns t.o.m. planer att riva alltihopa. Bilderna är tagna ca ett år sedan.

Text i minnespyramiden:

Stanna vandrare
buga
ta flaggan från vår grav

för framåt
till seger i vårt namn -
folkets


Skyltens text:
Minnesmärke över de som stupade för sin övertygelse

Hösthälsning från Raul Leikas


1 kommentar:

  1. Hej Raul och andra!

    Dina bilder fick mig att genast lyfta telefonluren och ringa min mor. I Hollola har jag själv varit, sett kyrkan och hembygdsgården men inte minnesmärket. Men visst hade mamma! Det är väl tio år sedan hon cyklade dit från sin kusins stuga i närheten. Då fanns visst ingen skylt där men hon, med vår röda släkthistoria, visste ju.

    Jag känner trakten ganska väl efter att ha letat efter de platser där min mor bott som barn. Hon följde sin mor som arbetade på jordbruken i trakten tillsammans med sin syster och hennes barn. Två ensamstående kvinnor på 30-40-talen som drog från gård till gård, den ena hade hand med kor, den andre med tunga potatisland.

    Mormor hade tre barn varav det första med en fängslad rödgardist som slutade på sinnessjukhus. De andra två, min mamma och min morbror, med en snart utslängd halvrom (zigenare sas det förstås då). Han var ovettig nog att övernatta på annat håll en natt varpå mormor stängde dörren.

    Ja, det finns många historier. En av dem har jag redan skrivit men jag kan inte förstå att jag inte kommer mig för att skriva resten. Har dock en annan släkting, Riitta Vartti, som skriver på finska om just denna del av släkten. Tyvärr är min finska numera så dålig att jag inte klarar att med behållning läsa hennes böcker.

    Tack Raul för bilderna. Jag ska visa dem för min mamma när vi ses i helgen. Hon undrade vad mer du vet om händelser kring Hollola. Berätta, vi är åtminstone två som är idel öron!

    /Hälsar Heli K.

    SvaraRadera